Nu har det gått mer än en månad sen sist vi (läs jag ;) skrev på bloggen... Dock finns det en förklaring till det, jag har varken haft tid eller lust att göra något inlägg med tanke på var vi haft fokus sista tiden.
Sist jag skrev (den 7 januari) hade familjen precis tillfrisknat, nåtsånär, från vinterkräksjukan som gjorde att vi fick stanna hemma från semestern (vi är dock 11 000:- "rikare" nu och det är ju iofs positivt, ha ha ha).
Albin hann vara frisk drygt 2 veckor = kryss i taket, innan det var dax för en ny runda kräksjuka, dvs TREDJE rundan på två månader för honom, skrattretande!?!
Ja, men det var inte nog med det. Precis när magjsukan gått över blev han rejält förkyld. Eftersom han har varit sjuk & krasslig mer eller mindre konstant sen oktober tyckte vi det var dags att göra ett läkarbesök för att kolla sänka, blodprov etc då jag känt på mig ett bra tag att han "måste" bära på ngn bakterie eftersom han aldrig hinner bli riktigt frisk förrän nästa infektion slår till.
Men proverna var bra sa läkarna, att han sen har hostat i över 4 månader och att medicineringen för det inte hjälper verkade de inte bry sig ngt vidare om...
MEN två dagar senare blev han mkt sämre. Såå i söndags satt vi på akuten i 9 timmar - Lunginflamation och öroninflamation blev diagnosen så nu har han (äntligen!?) fått antibiotika, vi hoppas därmed att hans efterhängsna infektioner ska försvinna så att han kan återhämta sig rejält och få tid att bygga upp ett immunförsvar.
Vi har tagit beslutet att inte låta honom träffa så mkt folk (mer än oss och sina mor- och farföräldrar) förrän antibiotikakuren är över och han har hunnit vara frisk en vecka eller två. Vi är fullt medvetna om att det säkert låter skittrist och kanske överbeskyddande i vissas öron MEN då har man förmodligen inte heller erfareheten av att ha ett barn som är ständigt krassligt och oron som medföljer det... Dock träffar jag & Mange gärna våra kära vänner var för sig utan vår lille kille... vi börjar bli smått klaustrofobiska! ;)
Lite tankar..Att bli mamma & pappa är enormt, ja förmodligen det allra största en människa kan vara med om. Med detta "stora" följer både glädje, sorg, skratt, oro, och kärlek. En enorm kärlek som ibland kan vara så intensiv att det känns som ens hjärta och kropp ska gå i tusentals bitar och man undrar om man kommer orka bära alla dessa känslor livet ut.
Vissa får barn som matvägrar, andra får barn som inte gärna vill sova, några får kolikbarn och några får kräkbarn (som vi fick, ha ha!) De flesta barn kommer in i mindre trevliga perioder, som seperationsångest vid 7 - 10 månader, drömperioder och kassa sovrutiner, det är ngt som de allra flesta föräldrar får gå igenom mer eller mindre tufft. Vår lille prins är inget undantag.
För 4 månader sen beklagade vi oss över att han helt plötsligt inte sov hela nätter längre, samtidigt var vi överlyckliga för att vi ÄNTLIGEN slapp torka kräk och byta kläder 6 ggr om dagen...
De sista månaderna har vi sänkt ribban gång på gång och vi är numera två ganska luttrade föräldrar med ytterst låga krav/önskemål! Vår önskan nu är väl att återfinna en vardag som kan kallas
normal, att Albin kan få vara hlet kry så att vi kan få hitta på vanliga saker som att åka ut och handla tillsammans alla tre nån gång ibland. Kanske kunna gå på öppna förskolan någon gång (utan att vara livrädd för varenda unge som kan vara potentiell virusbärarare!) Träffa familj och vänner obehindrat etc, etc. Och inte minst, slippa bråka med lillen 4 ggr/dag för att han ska i sig antibiotika eller andas in medicin genom en ansiktsmask som han fullkomligt hatar!!!
Det positiva är att man får en annan syn, en annan toleransnivå. Ha ha, ja vi har ju såklart rena räkmackan om man jämför med många, många andra som har sjuka barn, och då menar jag
riktigt sjuka såsom i cancer, immunförsvarssjukdomar, u name it. Man blir liksom glad för att man inte har det så (och hoppas man aldrig ska behöva utsättas för det) och ser de mindre trevliga perioderna som inte alls speciellt trista... tvärtom skulle vi gärna ha en liten Albin här hemma som matvägrar ibland, sover kasst i perioder eller beter sig allmänt trotsigt, bara han kunde få vara
helt frisk en längre period!
Tack, ett tack till de goa vänner som man utan förbehåll kan kräka av sig till ibland, det är skönt att ni finns Och Anna B, Albin hälsar till Elias och tackar så jättemkt för omtanken, hoppas de kan leka snart igen :)
Go´afton på er alla!